Maria Bäckström...

Det vi gör nu. Det jag gör nu. Kan komma att göra skillnad i framtiden. Precis som för dryga tio år sen, när jag och mina klasskamrater gick ut första året på gymnasiet och tyckte att livet var så enkelt och lättsamt. Jag och min tjejkompis hängde ständigt med grabbarna, och vi skrattade oss genom lektionerna. Vi gjorde det som kom oss för, det som var roligt för stunden. Tog en lunch på Tonys, drog en fylla mitt i veckan, shoppade lite, levde livet. Vi gjorde allt, utom att tänka på framtiden. Någon gång då och då kastade jag blickar på bänkraden längst bak i klassrummet, där plugghästarna satt. Ja, jag tänkte på dem som plugghästar. Jag hatar mig själv för det idag. Hade jag fått chansen gå gymnasiet igen, hade jag satt mig längst bak. Jag hade hållt käften. Och jag hade tagit skolan på samma allvar som livet självt. För dom på bänkraden längst bak, kan bli precis vad dom vill idag.

 

Inne på Komvux luktade det nästan som i korridorerna på Hammar. Dammiga böcker, ångkokt potatis, och stengolv. "Studievägledning" stod det på en skylt och jag följde den som en osalig ande. Studievägledning var mitt mål. Där skulle det finnas svar. Där skulle jag få verktygen till att skapa min framtid. Min framtid som fastighetsmäklare. Fatta. Mäklare. Jag ser mig själv i en snygg BMW, iklädd en skräddad kostym, rayban-brillor, och med en vintage-portfölj på sätet bredvid mig. På väg till visning. Med en budgivning i handsfreen.

 

Kvinnan som satt inne på det fattiga kontoret tog emot mig på en gång. Jag berättade vad som hade fört mig dit. Genast såg hon lite uppgiven ut. Uppgiven för min skull, skulle jag förstå minuterna senare. Jag fick snart klart för mig att det finns ett ämne i mitt bleka slutbetyg som jag får plugga upp.

"Ett? Men jag har ju IG i projektarbete också?"..."Det finns inget som heter projektarbete längre...hela svenska gymnasiesystemet är omgjort." Jaha..

Hela gymnasieperioden passerade i revy för mina ögon. Hur jag fullkommligt struntade i vissa lektioner för att hinna till något av mina extrajobb. Hur jag många gånger la skolböckerna åt sidan för att hinna till innebandyträningen. Hur jag många gånger borde ha pluggat till det nationella provet, men åkte på innebandycup över helgen istället. Och hur jag i årskurs nio satt med ansökningarna till gymnasieprogrammen framför mig. Välja gymnasieprogram. Välja jobb. Välja framtid. Hur i helvete ska man kunna fatta livsavgörande beslut vid femton års ålder när man inte ens vet vem man är? Vem är jag? Vad är jag bra på? Hur är jag som person? Vad passar mig?

 

"Ja...och så finns ju alltid högskoleprovet också...", sa hon lågmält och bröt tystnaden som uppstod medans jag inombords, plockade ihop skärvorna av mitt hopp. Skulle det gå att limma ihop dom igen? Kanske...vred och vände på dem. Jag samlade mig för att kunna verka glad över hennes förslag om den mentala terrorn som högskoleprovet faktiskt är. "Ja! Just ja, det kan man ju göra också ja..." sa jag och undrade om hon kunde ana den genomskinliga pålagda tonen. Jag blev genast allvarsam igen. "Jag har alltid haft en bild av att det är så enkelt att få läsa på Komvux...?" Hon förklarade att om jag inte hade haft ett slutbetyg från gymnasiet, så hade det inte varit några problem. Då hade jag fått läsa vilka kurser jag vill. Tystnad igen.
I klartext: Om jag hade skitit lite mer i skolan så hade jag fått chansen att läsa upp alla ämnen. Men eftersom att jag bara var en halvhjärtad medelmåtta så får jag bara läsa upp mina IG:n. Perfekt. Låter logiskt.

"Okej, ja men då vet jag lite mer, tack så mycket för din tid, trevlig sommar!" Nu vet jag lite mer? Herregud, någon borde tapetsera mina mun med gaffatejp. Tog min knöliga ansökningsblankett och gick.

 

Hela dagen har mitt första möte med Komvux flaxat i mitt huvud. Viljan att hjälpa ungdomar från att göra samma misstag som jag själv har gjort är mäktig. Hur kan man hjälpa? Hur kan man skapa insikt i att det dom gör nu, är viktigt...livsviktig?

En dag är det min tur att gå till upprop på nya skolan, att plugga till första tentan, att köpa en examensklänning, att gå till mitt nya jobb. "You can be whatever you set your mind to."

 

Om du läser fortfarande, tack. Jag var tvungen att lätta på mitt krossade student-hjärta. God natt.