2014-09-09.
Kategori: Livet.
Jag grät faktiskt inte en enda gång. Jag trodde att jag skulle göra det. Att vrida om nyckeln, och lämna Brändströmsgatan 17B en sista gång gjorde ont. Så ont att hjärtat värkte som när man är olyckligt kär. Men på något konstigt sätt kändes det rätt. Jag kände mig stolt och stark. Mest för att jag hade gjort det...
I början på maj förstod jag att ett smärtsamt avsked skulle leda till ännu ett smärtsamt avsked. Jag skulle bli tvungen att sälja min älskade pärla på Brändströmsgatan. En lägenhet fylld av minnen och fragment från ett förhållande som glömdes bort. Som togs för givet. Och som till slut gick sönder när avståndet blev för stort.
På mindre än en månad hade jag kontaktat mäklare, sålt lägenheten, bokat flyttstäd, flyttfirma, magasinering, och till slut packat ner fem år i en rad flyttkartonger...mitt upp i alltihopa hade jag två veckors jobb i Norge inplanerat. Trodde aldrig att jag skulle hinna. Trodde aldrig att jag skulle orka.
Men det gjorde jag.
Tiden som har gått sen dess har varit jobbig, omtumlande, utvecklande, och framför allt stärkande. Att känna på ensamheten, att våga sätta båda fötterna i en mark som skakar i ett jättelikt jordskalv, och framför allt att våga ta några trevande steg framåt utan att egentligen veta vart man ska, men man vet att man ska någonstans...
