Maria Bäckström...

Vecka 29 har rullat igång. Pusslade om schemat igår så att jag kunde vara ledig tillsammans med Mattias. Det var välbehövligt. Äntligen fanns det utrymme för "oss". Utrymme för att stänga ute omvärlden och vårda det förhållande som det inte har funnits tid för dom senaste veckorna. Utrymme för att diskutera vad nästa steg i livet och framtiden skulle kunna vara. Och framför allt, utrymme för att bara vara dom vi är...Vi bestämde oss snabbt för att åka ut till Tofta. I samma veva som vi kom dit bestämde sig solen för att gå i moln för resten av eftermiddagen. Efter en dryg timme rörde vi oss tillbaka mot stan. Strosade lite i butiker, stannade till på Krönet för ost och vin i kvällssolen, åt en magisk middag på Surfers, och avslutade med att dela en flaska champagne på finaste Supper. En sån där dag som man plockar fram i Oktober när regnet piskar mot rutorna på Brändströmsgatan 17. 

 

 Om någon undrar hur det går med min hund-saknad, så har det faktiskt gått över förväntan. Samtidigt har jag gjort allt för att undvika ämnet sen vi kom hit. Orkar inte sitta å titta på bilder, eller tänka på hur tomt det är att inte ha honom vid min sida. Förstod redan efter mitt första pass på Supper att det aldrig hade gått att ha honom med sig här. Allting är så intensivt och man jobbar riktigt långa skift vissa dagar, i huset bor en massa folk som kommer och går, flyttar in ena dan, flyttar ut nästa. Så det är nog mycket det som gör att jag kan vara lugn med att han ABSOLUT har det bättre hemma. Min älskade lilla vovve. Träffade en bordercollie/irishsetter igår, också 1,5 år gammal som Zack. Gullade lite med honom, och pratade med hans matte. Förklarade att jag var hund-sjuk och bara ville klappa lite....hon la huvudet på sne, och sa att hon förstod. Tack. Hundmänniskor förstår varandra.