Maria Bäckström...

Välkommen hem.

Kategori: Jobb.

Ja. Vad ska man säga. Den längtan man hade till julafton när man var 6 år känns mild och behaglig just nu. Om exakt tjugo dagar idag, utökar vi familjen här på Brändströmsgatan. Och ja, min dröm om en egen hund har äntligen gått i uppfyllelse. Jag går som på rosa moln just nu. Har försökt hålla kvar doften av min 4v gamla hundälskling i näsan, tills vi ses igen. Uppdaterar konstant kennelns fb-grupp för att se om det finns några nya bilder på småttingarna. Längtar, räknar dagar, och ja, längtar lite till.

Den 24:e mars åker jag och Mattias till Älvsjö i Stockholm och hämtar hem våran lilla krabbat som då är på snudden till åtta veckor gammal. Med oss i bilen kommer vi ha Anna och Gabbe. Dom är lika förväntansfulla som vi. Och dom längtar lika mycket som vi. Dom ska också hämta hem sin valp då. Från samma kull. Hur grymt?!

I mitten på Januari hade jag kontakt med en trevlig kvinna som heter Mia. Hon annonserade på blocket att hon väntade valpar i slutet av samma månad, med föräldrar som är Golden Retriever och Border Collie - en blandning som i mina ögon är optimal. Jag har sporadisk kontakt med henne, precis som jag har haft med så många andra uppfödare i ungefär ett års tid, utan att ha gjort något större allvar av det. Mia hörde av sig i mitten på Februari, och nämnde att hon och valparna skulle spendera helgen i hennes stuga i Östhammar och att vi gärna fick komma och hälsa på. Ett par dagar senare berättar Anna för mig att hon och Gabbe har bestämt sig för att skaffa hund och att dom ska åka och titta på en kull kommande söndag. I Östhammar. Exakt hur stor är sannolikheten? :)

Lång historia kort: Vi åkte. Vi sågs. Vi vart förälskade. Men hade samtidigt gjort en pakt att INTE bestämma oss när vi var där, eller lämna några besked. Utan vi skulle åka hem till Gävle och fundera. Sagt och gjort. Vi funderade. Pratade. Vägde fördelar mot nackdelar. Och enades om att det inte fanns några tvivel om att vi skulle anta utmaningen. Bara så att jag får tydliggöra det lite extra; det här är ingen spontangrej från min sida. Jag har funderat dom senaste åren, och på allvar det senaste året på hur det skulle fungera med en hund i mitt liv. Och som jag skrev i ett inlägg för längesen - man måste ha nätverk, för att det kommer köra ihop sig ibland, och man behöver passning. Det har vi nu. "Men oj oj oj. Tänk efter." Hör jag den meningen en gång till så spyr jag. Jag vet att det kommer bli asjobbigt. Det är långt från första gången jag har hund. Den här gången är bara inte mamma evas hjälpande händer med. Det värsta som kan hända är att det inte fungerar, och den dagen, den sorgen - då kan jag se mig besegrad...

...fram tills dess kommer jag att göra allt som står i min makt för min och mattias svarta, tussiga, underbara lilla varelse!






Namnet? Det fanns bara ett: Zack.

Zack var Farfar Everts största ögonsten när jag var liten. En strävhårig, lite knubbig tax, med en personlighet större än rymden. Vi var som syskon, jag sov i hans hundbädd, slet honom i öronen, matade honom med pannkaka, och vi hade till och med samma födelsedag :) När min farfar gick bort, gjorde även Zack det. May your souls forever rest in peace...<3
Tack för uppmärksamheten. God natt! :)

Kommentarer


Kommentera inlägget här: