Birgittavägen. Det var så långt jag och Zack hade hunnit på morgonpromenaden när pappa ringde. Snön föll tyst och stilla över Åre, nästan så tyst att det bara var min ilskna mobilsignal som hördes. Det var på Birgittavägen jag föll ner på knä med telefonluren mot örat, och en stor äcklig klump i magen. Beskedet ekade som en gong-gong i mitt huvud. Jag slöt ögonen och varma tårar blandades med kalla, kortlivade snöflingor.
För arton år sen kom Marie-Anne in som en ängel i mitt och pappas liv. Hennes matlagning räddade oss från Sibylla-träsket och pappas ungkarlslya förvandlades till ett pyntat hem där det ofta osade stekt sidfläsk och stuvade makaroner. En maträtt som ofta stod högst upp på önskelistan och jag och pappa åt så att vi svettades.
Hon hjälpte mig att färga håret i regnbågens alla färger när jag gick i högstadiet, även om hon visste att det kanske inte var speciellt genomtänkt alla gånger. Hon och pappa skaffade ett hus i Bollnäs där trädgården var deras skötebarn. Jag minns att vi var ute till midnatt vissa dagar och vattnade, sådde, planterade om och flyttade buskar hit och dit. Jag minns det så tydligt att jag kan känna jord under naglarna och sval sommarnattsluft mot huden. Hon hade kommit för att stanna och tog sig an mig som sin dotter.
Senast igår pratade vi i telefonen och pappa berättade om deras planer och att dom minsann skulle prova kalkon istället för julskinka i år. I bakgrunden hörde jag Marie-Anne fylla i pappas ord när dom försvann från hans eget ordflöde. Vi bestämde att vi skulle träffas på juldagen och ta en skinkmacka eller en fika.
Chocken har fortfarande inte släppt. Inte heller paniken över att vara så långt hemifrån som jag är när man helst av allt vill krypa in i ett tryggt hål och låtsas som att allt är en mardröm.
Tankarna går såklart till Marie-Annes biologiska barn och alla härliga barnbarn, men framförallt till min lilla pappa som jag helst av allt skulle vilja slänga armarna om just nu. Jag tänker på dig pappa, och älskar dig så mycket!
"Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Våga vara lyckliga." (Slutorden i Kristian Gidlunds Sommar i P1.)
En vecka efter ankomst kände vi oss starka nog att ta oss ut i backen för en säsongspremiär på skidor. Konstigt nog trodde alla i personalen att jag var en brädtjej? Måste vara min otroligt coola street-stil. Tyvärr har det varit rätt varmt den senaste veckan så föret i backen var väl kanske inte det bästa. Tunnt snö täcke, isigt, och drivor av konstsnö lite här och där, gjorde oss rätt avtaggade så vi nöjde oss med ett par åk. Känns ändå skönt att ha det första åket gjort, och att man lämnar backen med vetskapen att det egentligen bara kan bli bättre än så.
Igår hade vi en del personalaktiviteter också, bland annat bowling, bad, och avslutningsvis middag på Fjällpuben, och Dahlboms. En sprängade huvudvärk gjorde att jag kastade in handuken strax efter 01, men vaknade lyckligtvis pigg som en lärka imorse, med härlig träningsvärk efter gårdagens sportande. Kunde även kostatera att jag aldrig, ALDRIG kommer att sätta min fot på en bowlinghall igen. Fattar inte hur man kan vara så sinnessjukt dålig på en sån enkel sport. #superfail #komsistsomvanligt #ingenriktigtsport #dåligförlorare
Fem dagar till julafton. Fem dagar tills jag får kyssa mannen i mitt liv igen. Längtan är för stor <3
Sitter i skrivande stund på jobbet och snyltar på WIFI:t, eller ja jag har jourpass idag så jag har egentligen inget val än att sitta här och vänta ut tiden.
Jag kom upp i Onsdagskväll, trött och sliten men lättad över att äntligen vara framme. Fick lyckligtvis med mig Sami i bilen upp, och insåg redan efter ett par mil vilken räddning det var. Att köra 62mil själv är ingen höjdare.
Det tog mig hela onsdagskvällen att packa upp och när jag väl kröp till kojs tog det inte många minuter att somna.
Helgen har bestått av hårt jobb. På fredagen slog vi till och med rekord i antal ätande gäster på en och samma sittning (typ110 :) Jag hade glömt hur roligt det här var och jag verkligen längtar till nästa gång jag jobbar, en känsla som jag har saknat!
Ska packa ihop och åka hem till min sambo Veronika. Hörs då hörni.
Dagarna rinner iväg och om en månad är det jul. Överallt julskyltas det och julshoppingen på stan har redan så smått börja eskalera i det som varje år slutar i ett panikartat kaos. Människor med tomma blickar och händerna fulla av kassar. Måste. Köpa. Mer!!! Mer, rätt och dyrt är ledorden. Hörde häromdagen att den mest önskade julklappen 2013 kommer att bli tid. Hörde även någon säga att i dagens läge finns det två läger i Sverige: dom som har råd att leva men som inte har tid, och dom som har tid att leva men som inte har råd. Så varför inte bara släppa allt kring jul, käka lite gött, låta dagarna komma som dom är, och ta det lugnt? Jag har unnat mig själv ett par julklappar, mer om det sen när dom behagar dyka upp med tomten...eller pjta posten ;)
Bistro Nord och tankar kring framtiden...
Min bättre hälft sliter och står i på Bistro Nord och affärerna går strålande. Mattias har det övergripande ansvaret för kockandet och är på plats 6 dagar i veckan. Jag älskar att se hur han brinner för det han gör och verkligen får göra det han älskar och har drömt om länge. Tyvärr lämnar det inte mycket fritid över till oss som par, varför jag har fattat beslutet att dra mig norrut över vintern. Men det skulle krävas många långa stunder av funderingar, överläggningar, och diskussioner men framförallt det viktigaste - villkoret att få åka hem när det krisar och blir för jobbigt. För det kommer det att bli stundvis.
Med mig vid min sida har jag min lilla vovve, medans Grace får stanna hemma och hålla ställningarna med husse.
