Maria Bäckström...

Dag två i Visby. Har inte hunnit med så där jättemycket idag. Har varit på informationsmöte, och en helt fantastisk menyprovning, vandrat Hästbacken (?) upp till torget och fått en snabb guidad tur av Ecke, kikat runt lite i centrum. Ikväll är det premiär på Gutekällaren, och det verkar som att det är där det händer ikväll. Cyklade vilse på vägen hem. Var på riktigt ute i säkert 45 minuter och bara irrade omkring. Försökte navigera mig fram via GPS:en men namnet på våran gata var som bortblåst i min lilla hjärna, haha. Mina ben fick sig en riktig genomkörare i alla fall :)

 

Boendet som vi har blivit "tilldelad" (?) är ett stort hus i ett villaområde som kallas för Wisborg. Jättefint och ganska nyrustat med dubbla badrum, två uteplatser, tvättstuga, inrett garage m.m. För mig är det första gången att bo kollektivt (vi är just nu 2 tjejer och 8 killar som bor här). Jag som är något manisk när det gäller städning, ska försöka ha överseende med att det nog kan bli rätt stökigt.

 

Imorgon om det är fint väder, ska jag försöka ta mig ner till havet. Insupa doften av tång, och kanske också jobba på brännan som jag konstant tjatar om. Och ja, Hanna, jag lovar att använda sunscreen ;)

 

...då var det dags igen. Om 24h befinner vi oss på Gotland. Inger var här i eftermiddags och hämtade Zack. Det gick lite bättre än vad jag hade tänkt mig. Försökte att inte vara ledsen när dom hade åkt, men det var svårt. Grät lite, och det var faktiskt skönt att få släppa på några tårar. Dagen har bestått av en miljon ärenden. Vi fick för oss i sista sekund att ta med oss cyklar ner, och eftersom att Mattias cykel blev stulen förra sommaren, så åkte vi till Biltema och köpte en åt honom. Klart pojken ska ha en cykel! :)

 

 

 

1. Ångesten som infinner sig när ens betyg är så gamla så att man får åka till Stadsarkivet för att få en kopia.

2. Ångesten som infinner sig när man får betyget i handenL. G i Svenska? G i Psykologi?! På riktigt. Är inte alla kvinnor mer eller mindre psykologer?! Antingen försöker man förstå sig på det andra könet man lever med, eller så stödsamtalar man med någon vännina, vars pojkvän man analyserar. Hmpf.

 

Det vi gör nu. Det jag gör nu. Kan komma att göra skillnad i framtiden. Precis som för dryga tio år sen, när jag och mina klasskamrater gick ut första året på gymnasiet och tyckte att livet var så enkelt och lättsamt. Jag och min tjejkompis hängde ständigt med grabbarna, och vi skrattade oss genom lektionerna. Vi gjorde det som kom oss för, det som var roligt för stunden. Tog en lunch på Tonys, drog en fylla mitt i veckan, shoppade lite, levde livet. Vi gjorde allt, utom att tänka på framtiden. Någon gång då och då kastade jag blickar på bänkraden längst bak i klassrummet, där plugghästarna satt. Ja, jag tänkte på dem som plugghästar. Jag hatar mig själv för det idag. Hade jag fått chansen gå gymnasiet igen, hade jag satt mig längst bak. Jag hade hållt käften. Och jag hade tagit skolan på samma allvar som livet självt. För dom på bänkraden längst bak, kan bli precis vad dom vill idag.

 

Inne på Komvux luktade det nästan som i korridorerna på Hammar. Dammiga böcker, ångkokt potatis, och stengolv. "Studievägledning" stod det på en skylt och jag följde den som en osalig ande. Studievägledning var mitt mål. Där skulle det finnas svar. Där skulle jag få verktygen till att skapa min framtid. Min framtid som fastighetsmäklare. Fatta. Mäklare. Jag ser mig själv i en snygg BMW, iklädd en skräddad kostym, rayban-brillor, och med en vintage-portfölj på sätet bredvid mig. På väg till visning. Med en budgivning i handsfreen.

 

Kvinnan som satt inne på det fattiga kontoret tog emot mig på en gång. Jag berättade vad som hade fört mig dit. Genast såg hon lite uppgiven ut. Uppgiven för min skull, skulle jag förstå minuterna senare. Jag fick snart klart för mig att det finns ett ämne i mitt bleka slutbetyg som jag får plugga upp.

"Ett? Men jag har ju IG i projektarbete också?"..."Det finns inget som heter projektarbete längre...hela svenska gymnasiesystemet är omgjort." Jaha..

Hela gymnasieperioden passerade i revy för mina ögon. Hur jag fullkommligt struntade i vissa lektioner för att hinna till något av mina extrajobb. Hur jag många gånger la skolböckerna åt sidan för att hinna till innebandyträningen. Hur jag många gånger borde ha pluggat till det nationella provet, men åkte på innebandycup över helgen istället. Och hur jag i årskurs nio satt med ansökningarna till gymnasieprogrammen framför mig. Välja gymnasieprogram. Välja jobb. Välja framtid. Hur i helvete ska man kunna fatta livsavgörande beslut vid femton års ålder när man inte ens vet vem man är? Vem är jag? Vad är jag bra på? Hur är jag som person? Vad passar mig?

 

"Ja...och så finns ju alltid högskoleprovet också...", sa hon lågmält och bröt tystnaden som uppstod medans jag inombords, plockade ihop skärvorna av mitt hopp. Skulle det gå att limma ihop dom igen? Kanske...vred och vände på dem. Jag samlade mig för att kunna verka glad över hennes förslag om den mentala terrorn som högskoleprovet faktiskt är. "Ja! Just ja, det kan man ju göra också ja..." sa jag och undrade om hon kunde ana den genomskinliga pålagda tonen. Jag blev genast allvarsam igen. "Jag har alltid haft en bild av att det är så enkelt att få läsa på Komvux...?" Hon förklarade att om jag inte hade haft ett slutbetyg från gymnasiet, så hade det inte varit några problem. Då hade jag fått läsa vilka kurser jag vill. Tystnad igen.
I klartext: Om jag hade skitit lite mer i skolan så hade jag fått chansen att läsa upp alla ämnen. Men eftersom att jag bara var en halvhjärtad medelmåtta så får jag bara läsa upp mina IG:n. Perfekt. Låter logiskt.

"Okej, ja men då vet jag lite mer, tack så mycket för din tid, trevlig sommar!" Nu vet jag lite mer? Herregud, någon borde tapetsera mina mun med gaffatejp. Tog min knöliga ansökningsblankett och gick.

 

Hela dagen har mitt första möte med Komvux flaxat i mitt huvud. Viljan att hjälpa ungdomar från att göra samma misstag som jag själv har gjort är mäktig. Hur kan man hjälpa? Hur kan man skapa insikt i att det dom gör nu, är viktigt...livsviktig?

En dag är det min tur att gå till upprop på nya skolan, att plugga till första tentan, att köpa en examensklänning, att gå till mitt nya jobb. "You can be whatever you set your mind to."

 

Om du läser fortfarande, tack. Jag var tvungen att lätta på mitt krossade student-hjärta. God natt.

 

 

 

 

Hej måndagsnatten...i skrivande stund sitter jag och gör en sammanställning av inköpslistor och uppgifter inför midsommarafton. Ett spontant midsommarfirande med fem andra för fyra år sen, har växt till en tradition som i år involverar 25 personer. Det ska såklart bli jääääättejätteroligt, och för att husvärdarna inte ska behöva tänka på precis allt, så har vi ikväll haft ett litet planeringsmöte. Och jag, självutnämnd, uppgiftskoordinator, sitter alltså nu och försöker sammanställa vilka som ska ta med sig vad, vem kryddar nubbe, vem fixar bord så att det räcker o.s.v. Men det kliar lite i ögat, så det är väl dags att slå igen butiken och gå till sängs. Delger en svettig sommarbild på mig och Hanna i full fart med att måla växthus. Mer om växthuset sen :)

 

 

 

 

Dom senaste dagarna har gått i lyckans tecken. I torsdags fick jag och Mattias besök av storebror Joakim, hans Fru Jennifer och självklart härliga lilla Ellie. Som en liten hemlig bonus hade dom tagit med sig världens bästa mamma Ewa också. Vi åt Mattes ökända Pasta Carbonara i solen och detta avslutades med mamsens hembakade blåbärskaka och kaffe.