Söndagen hemma hos oss har gått i en rasande fart. Var "hem" till sandviken och firade pappa och hans fru. De har fyllt år båda inom en veckas tid så idag vankades det gemensamt kalas på hemmaplan.

Planen var att vi skulle spendera kvällen ute hos en kollega i Bönan, men det går fort i hockey och när jag nätt och jämt hade sminkat mig klart och trätt på mig kajvajen så fick jag för mig att stanna hemma. Så nu har jag slösurfat, lyssnat på James Morrison, och druckit rose i all ensamhet. Och herre-gud vad skönt det är att bara var helt själv ibland. Jag fullkomligt älskar att ha famlij och vänner runt mig, men ibland behöver man bara...pusta ut. Fundera.
Fundera på vad nästa drag i det här så kallade vuxna livet skulle kunna vara. Man ska leva. Man ska hinna se en massa. Man ska skaffa barn. Man ska göra karriär. Man ska vara tränad. När ska man hinna sitta i en alldeles för liten tvåa, och njuta av att vara själv? När ska man hinna inse att man har varit från sin bättre hälft i två timmar och man saknar honom så att hjärtat värker? När ska man hinna komma ihåg att man bara har ett liv, och att varje liten dag är ovärderlig?

Jag har glömt bort något som för mig är otroligt viktigt. Jag har glömt att påminna mig själv att vara tacksam. So here it goes.

1. Tack för mina vänner och för min famlij som älskar mig "with flaws and all".
2. Tack för han som står bredvid mig dag som natt, fast jag byter kläder en miljard gånger när vi ska ut.
3. Tack för att jag frisk.


Natt-macka-dags på Brändströmsgatan !7. Kanske kolhydrater kan skingra tankarna kring samtalet som jag fick i helgen... :)