Bottenlöst.
Kategori: Jobb.
Min bild av morfar är tydlig. Jag kan se honom framför mig. Pepparkaksbrun, med ett brett leende på läpparna och en svart hatt med cowboy-stuk på huvudet. På verandan utanför gården i Lilltjära, fick vi höra historia efter historia med galenskap. Han själv skrattade så att det tjöt i luftrören, och alla andra med honom.
Mormor och morfar bodde i en stor faluröd gård. Med vita knutar. Precis som på film. Väldigt "Änglagård". Fem meter från husknutarna, gick järnvägen. Jag kommer aldrig glömma morfars förtvivlan när SJ skulle sätta dom första X2000-tågen i trafik. Vilket var fullt förståeligt, tågen susade förbi deras hus i 200 knyck. Och var och varannan gång han hörde tågsignalen, drog han undan köksgardinen, ruskade på huvudet och suckade. Hans min
tycktes säga "Det var bättre förr".
Morfar var en gammal man, som lämnade oss hastigt och rätt så oväntat. När gamla människor går bort så gör det ont, men jag kan ändå känna en sorts frid...att dom hann leva, älska, njuta. I Hanebo kyrka lades han till sin sista vila den 28:e Januari. På söndag morgon händer det jag inte trodde var möjligt. Ska livet vara så här orättvist och råbarkat? Ännu en själ, alldeles för ung, hade lämnat oss under natten.
På mindre än en månad har vi förlorat två oerhört fina män till andra sidan. Alla mina tankar finns hos Jockes närmaste, framför allt hos hans pappa som, i och med min morfars bortgång, har förlorat både sin far och en son på mycket kort tid. Jag och min familj fick lära oss att respektera livet en gång i tiden, blev tvungna att acceptera ett farväl, påbörja ett ändlöst sorgarbete.
För att hedra erat minne, tänder jag ljus, sjunger en visa. Smeker bilden på oss tillsammans och önskar att du var lika nära imorgon som för längesen.
"Ge mej nåden att få gråta
Som ett barn
Att få falla stumt och mjukt
Och jag ska aldrig, aldrig mera, vara modlös
Jag har varit där förut"
Vaggsång nr.4, Peter Lemarc